I några blogginlägg kommer korta kunskapsöversikter om socialförsäkringarnas omfördelande effekter.
Vad
bestämmer omfördelningen
Hur stor utjämningen genom allmänna försäkringar är mellan
grupper med olika inkomster och risker och beror dels av utformningen av försäkringarna, dels av vilka samband det finns mellan inkomstnivå och risk. Utformningen styrs av politiska avvägningar bl.a. mellan två aktuariska principer, som båda slarvigt går under benämningen ”försäkringsmässighet”. Detta diskuterades i en intressant artikel av Axel Cronert och Johannes Danielsson i Ekonomisk debatt 2012. Den ena principen handlar i vilken grad det ska finnas ett samband mellan premie och ersättningsnivå, den andra om i vilken grad det ska finnas ett samband mellan risk och premie. Egentligen handlar avvägningen således om i vilken grad försäkringarna ska bidra till att utjämna inkomster och riskkostnader med hänsyn tagen till sambandet mellan inkomst och risk.
I allmänna försäkringar finns det normalt ett ganska
starkt samband mellan premie och ersättningsnivå. Försäkringarna finansieras
med avgifter som till stor del är proportionella mot inkomsten och
ersättningarna är i princip inkomstrelaterade.
I socialförsäkringarna är det normalt, jämfört med
avtalade eller marknadsbaserade försäkringar, ett måttligt eller inget samband
mellan risk och premie.
Omfördelningsegenskaperna påverkas också av om
premierna har tak, till vilken inkomstnivå som ersättningen är inkomstrelaterad,
försäkringarnas täckningsgrad osv.
Försäkringarnas utjämnande egenskaper bestäms
dessutom av sambanden mellan inkomst och risk. Sambanden kan vara negativa för
vissa risker, t.ex. mellan risken för arbetsoförmåga och inkomstnivå. Andra
risker kan ha svagare samband med inkomstnivå.
Utjämningseffekterna beror på hur de aktuariska avvägningarna
i de olika försäkringarna samspelar med försäkringsriskerna och effekterna kan
således vara olika i skilda försäkringar.
Anta att det finns ett positivt samband mellan
inkomstnivå och risk i den försäkrade befolkningen. Om premierna inte är
kopplade till risk kan utjämningen av riskkostnad vara betydande samtidigt som
omfördelningen av inkomster är regressiv. Om sambandet mellan inkomstnivå och
risk förstärks, exempelvis genom ett högre tak i försäkringen, kan
omfördelningen av inkomster bli ännu mer regressiv. Grupper med lägre inkomster
och risker bidrar till ett bättre skydd för höginkomsttagare och därmed en ökad
inkomstspridning i samhället.
Om å andra sidan det finns ett negativt samband
mellan inkomstnivå och risk i den försäkrade arbetskraften och premierna inte
är beroende av risk kan försäkringarna bidra med utjämning av
både riskkostnader och inkomster. Den utjämningen kan dock delvis vara skenbar om
sambanden mellan risk och inkomst egentligen är ett samband mellan ålder och
risk. Om exempelvis yngre försäkrade med i genomsnitt lägre inkomster har
relativt höga risker för arbetslöshet och sjukdom, som när barnen är små, medan
äldre med högre inkomster har lägre risker. I dessa fall kan man visa starka samband i
tvärsnittsstudier, som sedan mer eller mindre försvinner när man undersöker
fördelningseffekter över livet. Försäkringarna fungerar i stället primärt genom
att fördela riskkostnader över livet, medan omfördelningen kan vara obetydlig
mellan personer med höga resp. låga livsinkomster.
Metoderna
avgör de empiriska resultaten
Ann-Charlotte Ståhlberg visade redan 1986 att det
var förtidspensionen och sjukförsäkringen som stod för den huvudsakliga
inkomstomfördelningen mellan socialgrupperna. Studien baserades på
Levnadsnivåundersökningarna som kompletterades med inkomstuppgifter och
pensionsuppgifter bl.a. från SCB. Med hjälp av dessa beräknades hur olika
individer bidrog till finansieringen av försäkringarna resp. vad de fick ut i
form av pensioner, ersättningar m.m. Om inga omfördelningar förekom skulle
exempelvis männen i socialgrupp III vara tvungna att avstå dubbelt så stor
andel av sina löner för sitt försäkringsskydd.
I en underlagspromemoria i
Socialförsäkringsutredningen redovisades analyser över sjukförsäkringens utjämnande
egenskaper. Man jämförde hur mycket olika inkomstgrupper betalade till
försäkringen varje år med vilka avgifter som skulle behövts om varje
inkomstgrupp hade fått betala sina egna kostnader, baserat på statistik över
sjukskrivningar och förtidspension för 1996 och 2002. Beräkningarna visade att
under ett år var personer med lägre inkomster betydande nettomottagare av transfereringar
medan de med högre inkomster var nettobetalare. Det beror på att
låginkomsttagare har högre sjukfrånvaro och högre risk att få förtidspension än
höginkomsttagare. Kvinnor var nettomottagare och män nettobetalare.
I en senare analys har SACO med en liknande metod
undersökt omfördelningen i sjukförsäkringen inkl. sjuk- och aktivitetsersättning
för 2008. Ersättningen från sjukförsäkringen
till resp. betalade avgifter från de olika inkomstgrupperna har beräknats. Omfördelningen beräknas sedan som
skillnaden mellan utbetalda ersättningar och inbetalda avgifter.
Inkomstgrupperna med lägre inkomst än 6,5 prisbasbelopp var nettomottagare och
grupperna med inkomster över 6,5 prisbasbelopp var nettobetalare. Kvinnor var
även i denna studie nettomottagare och män nettobetalare. Den totala
omfördelningen bestämdes till största delen av sjuk- och aktivitetsersättningen.
Såvitt känt finns inte några likande beräkningar
över arbetslöshetsförsäkringens omfördelande effekter.
Gabriella Sjögren Lindquists har undersökt OMFÖRDELNINGEN
I ARBETSSKADEFÖRSÄKRINGEN. Resultaten visar att den
systematiska omfördelningen av riskkostnader är betydande mellan olika
branscher. Det sker också en betydande omfördelning från yrken som kräver hög
utbildning till yrken som kräver lägre utbildning. Yngre (under 40 år för män
och under 30 år för kvinnor) står för en oproportionerligt stor del av
inbetalningarna medan de mellan 50-59 år står för en relativt stor del av
kostnaderna. Analysen kan dock inte avgöra i vilken grad de offentliga
försäkringarna vid arbetsskada totalt sett omfördelar från anställda med höga
resp. låga livslöner.
Det finns en rad problem med att undersöka omfördelningseffekter
på årsbasis. Årsinkomsterna blir givetvis lägre om man är sjuk eller arbetslös
en del av året. Årsstatistiken kan således ge en överdriven bild av sambanden
mellan risk och inkomstnivå, dvs. den bakomliggande inkomsten när man är frisk
och har ett arbete. Det är rimligt att anta att sett över flera år är det ett
mindre starkt negativt samband mellan exempelvis sjukrisk och inkomstnivå. De
flesta försäkrade utnyttjar försäkringen mer under vissa år i livet, då ofta
inkomsterna blir lägre, medan man betalar mer till försäkringen under andra år då
inkomsterna ofta är högre.
Ett sätt att undersöka detta är att analysera
socialförsäkringarnas omfördelning över livet. Det gjorde Thomas Pettersson och
Tomas Pettersson i en bilaga till Långtidsutredningen 2003. De använde en
dynamisk mikrosimuleringsmodell SESIM som genererar syntetiska liv med
statistiska metoder utifrån observerade samband i databaser. Genom att efterbilda
reglerna för skatter, transfereringar och offentlig konsumtion kan man beräkna fördelningseffekterna över livet. Beräkningarna
visar att 82 procent av alla transfereringar och subventioner är
självfinansierade, dvs. de betalas av individens egna skatter vid något
tillfälle under livet. Endast 18 procent av den omfördelning som sker via
skatter, transfereringar och offentlig konsumtion är genuin omfördelning mellan
individer. Den förhållandevis låga interpersonella omfördelning genom
socialförsäkringar (mellan livsinkomstrika och livsinkomstfattiga) förklaras bl.a.
av att ersättningarna är knutna till den försäkrades inkomster
(inkomstrelaterade).Fördelning ur ett livscykelperspektiv, bilaga till Långtidsutredningen 2003, SOU 2003:110