Flera
förslag
Flera utredningar och expertrapporter har tidigare
föreslagit att sjukförsäkringen bör göras autonom. Förslagen är litet olika men
i allmänhet inte särskilt precisa. Socialförsäkringsutredningen föreslog att sjukförsäkringen skulle göras mer självständig. Det främsta motivet var finansiell stabilitet som skulle åstakommas genom en tydligare koppling mellan avgifter och förmåner. En sådan reform skulle leda till beteendeförändringar som skulle göra att sjukförsäkringen fungerar bättre. Om fler såg kopplingen skulle kraven öka på försäkringen, sjukvården, arbetsgivaren, facket etc. att den som är sjukskriven ska kunna återgå i arbete.
I en rapport samma år argumenterade SACO på liknande
sätt.
Dåvarande SIF föreslog samma år en fristående
försäkring finansierad med arbetsgivaravgifter, som delvis fonderades för att
genom en buffert ”investera” sig ur stigande sjukfrånvaro genom ökade resurser
till förebyggande verksamhet och rehabilitering. En tydligare koppling mellan
förebyggande arbete och bättre hälsa genom lägre frånvaro behövdes eftersom sjukförsäkringen
ansågs ha för svaga drivkrafter att hålla människor friska och rehabilitera
sjukskrivna tillbaka till arbete.
SNS Välfärdsråds rapport 2005 En hållbar
sjukpenningförsäkring argumenterade för att Försäkringskassan borde ha en
budgetrestriktion. Frånvaron av sådan sågs som en orsak till att myndigheten
inte skött skaderegleringen på ett tillfredsställande sätt. En verklig
budgetrestriktion, i form av en egen budget frikopplad från statsbudgeten,
skulle skapa incitament för myndigheten att utveckla, pröva och urvärdera nya
metoder.
Också i 2014 års SNS rapport Hur får vi råd med
välfärden? argumenterades för att sjukförsäkringen borde separeras från
statsbudgeten. En frikoppling av försäkringen från statsbudgeten skulle göra
att andra välfärdstjänster lämnades opåverkade av utvecklingen inom
försäkringen, eftersom den helt skulle hanteras inom ramen för avgifter och
utgifter. Annan verksamhet skulle inte kunna finansiera en ökning av
sjukfrånvaron. På bloggen Ekonomistas har författarna förtydligat förslagen.
Vad
vill man uppnå
En utgångspunkt för förslagen har varit att
sjukfrånvaron i Sverige varit orimligt hög jämfört med andra länder, särskilt
om man beaktar att svenskarna är jämförelsevis friska enligt de flesta
indikatorer. Mediantiden för sjukskrivningstiden vid olika diagnoser är dubbelt
så lång jämfört med andra länder. En annan är att sjukfrånvaron varierar
kraftigt över tiden, utan samband med utvecklingen av folkhälsan eller i arbetslivet.
Den tredje är att sjukfrånvaron varierar kraftigt mellan olika regioner. Kanske
viktigast har dock varit att skydda försäkringen från ständiga regeländringar
och försämringar, som anses kunna urholka förtroendet för och betalningsviljan
till en allmän obligatorisk sjukförsäkring.
Målet med självständigheten skulle vara en mer
stabil försäkring och effektivare insatser för återgång i arbete. Det förväntas
bli effekterna av att den autonoma försäkringen skulle påverka medborgare, försäkringens
förvaltare, arbetsmarknadens parter och de politiskt ansvariga på en rad olika
sätt:
·
Om de försäkrade blir medvetna om att de
äger försäkringen gemensamt skulle det verka återhållande på utnyttjandet och
förbättra drivkrafterna. Medvetenheten skulle t.ex. påverkas genom att man på
lönebeskedet tydligt angav hur mycket sjukförsäkringsavgifter som betalats in
av arbetsgivaren. Då blev det tydligare att det inte är ”någon annan” som
betalar försäkringen.
·
Den autonoma sjukförsäkringen skulle
skapa tydliga drivkrafter för försäkringens förvaltare att arbeta för att
minska sjukfrånvaron genom väl fungerande skadereglering, effektiva insatser
för återgång i arbete, kontroll och uppföljning. Om sjukförsäkringens utgifter
minskar skulle försäkringens förvaltare dels kunna bygga upp en buffert för
kommande uppgångar, dels investera i bättre aktiva insatser för återgång i
arbete.
·
Om sjukfrånvaron ökar, trots försäkringsförvaltarens
insatser för återgång i arbete, skadereglering och kontroll, skulle
försäkringsförvaltaren kunna besluta om höjda avgifter och/eller försämrade
ersättningsvillkor enligt de regler som riksdagen beslutat. Det skulle verka
återhållande på det utnyttjande av sjukförsäkringen som inte beror på nedsatt
arbetsförmåga p.g.a. sjukdom.
·
En självständig försäkring kan bli en
stark aktör för påverkan på andra som kan inverka på sjukfrånvaron, exempelvis
på hälso- och sjukvården.
·
Med en tydligare koppling mellan den
avgift som betalas och den förmån man erhåller om man skulle bli sjuk minskar
snedvridningseffekterna jämfört med dagens avgift som fungerar som en skatt,
eftersom man värderar den tjänst man betalar för.
·
Nuvarande restriktioner för
sjukförsäkringen i form av utgiftstak och saldomål för statsbudgeten är
otillräckliga för att åstadkomma en finansiellt stabil försäkring. Det tar för
lång tid innan problemen med höjd sjukfrånvaro tas på allvar, och att åtgärder
kan föreslås av regeringen, beslutas av riksdagen och införas av myndigheterna.
I en självständig sjukförsäkring införs en absolut budgetrestriktion som sätter
press på försäkringens förvaltare att förebygga problem och direkt vidta
åtgärder om utgifterna ökar.
·
Arbetsmarknadens parter skulle också
komma att öka sitt intresse för sjukfrånvaron om det blev tydligare att det är
förhandlingsutrymmet som betalar för försäkringen. Tydligare koppling till
löneutrymmet skulle göra att t.ex. intresset för skyddsverksamheten och
arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna skulle öka.
·
En autonom sjukförsäkring som ligger
utanför statsbudgeten skulle kunna minska risken att försäkringen förändras av
politiska skäl som ligger utanför försäkringen (för att exempelvis förbättra
statsfinanserna genom att försämra försäkringsvillkoren). En nackdel med nuvarande system är att när en
villkorförändring inte motsvaras av ett behov i försäkringen urholkas tilliten.
·
En självständig sjukförsäkring skulle
minska riksdagens roll att reglera alla detaljer i försäkringen. Om försäkringens
förvaltare får ansvaret för sjukförsäkringen bör det innebära delegerat ansvar för
bl.a. förebyggande åtgärder, omställning och rehabilitering. I andra hand kunde
ansvaret omfatta även avgiftsnivå, antal karensdagar och ersättningsnivån.
Riksdagens roll blir då att sätta upp ramar och att utvärdera effekter.
Det råder mycket olika
uppfattningar om nyttan och riskerna med en autonom sjukförsäkring, vilket
bl.a. framgick vid SNS seminarium om välfärdens finansiering (se blogginlägg
17/1 2017). Det är antagligen inte möjligt att på en
kunskapsgrund avgöra om en sådan lösning skulle vara fördelaktigare i de flesta
avseenden än dagens modell. Det kan dock inte uteslutas att en sådan
grundläggande reform och omorganisation kan bidra till en mer uthållig sjukförsäkring.
Målen för en sådan
reform är odiskutabelt angelägna, som att uppnå en trygg och stabil försäkring genom
väl fungerande skadereglering, effektivare insatser för återgång i arbete och
verkningsfull kontroll. Men det är en mycket omfattande reform som skulle ta
lång tid att förbereda och genomföra. Stora förändringar medför dessutom ofta
oavsiktliga eller ej förutsedda effekter.
De fördelar som kan
uppnås med en grundläggande strukturell reform, framför allt en stabil sjukfrånvaro
på en rimlig nivå och effektivare insatser för återgång i arbete, borde i
viktiga avseenden kunna nås också genom en utveckling av dagens sjukförsäkring.
Detta är en av många centrala frågor som kommittén ska överväga i sitt slutbetänkande.
Sjukförsäkring på egna
ben, Samtal om socialförsäkring nr 8
Förtydliganden om självständig sjukförsäkring, Ekonomistas