måndag 30 december 2013

OMFÖRDELNINGEN I ARBETSSKADEFÖRSÄKRINGEN

Frågan om det bör införas differentierade avgifter i arbetsskadeförsäkringen har diskuterats under flera år. Syftet är att arbetsgivare med många arbetsskador i högre grad än i dag ska bära sina riskkostnader. Det anses kunna bidra till både ökad rättvisa och ett effektivare förebyggande arbetsmiljöarbete samt bättre rehabilitering.

För att kunna bedöma hur en sådan differentiering skulle kunna se ut behövs statistik som visar hur stora skillnader det är dels mellan branscher, dels inom branscher mellan bra och dåliga företag, vad gäller riskkostnader för arbetsskador och de premier man betalar i dag.
AFA redovisar årligen viss statistik över relativa risker för allvarliga arbetsolyckor och godkända arbetssjukdomar inom exempelvis olika yrkesgrupper och avtalsområde. Med allvarliga arbetsolycksfall avses fall med en sjukskrivning längre än 30 dagar och/eller medicinsk invaliditet. Statistiken visar bland annat att skaderisken för manliga byggnadsarbetare är närmare 10 gånger högre än risken för kvinnor i läraryrken.

I en ny studie har Gabriella Sjögren Lindquist, forskare vid SOFI, på uppdrag av Svensk Försäkring undersökt hur arbetsskadeförsäkringen 2006 omfördelade mellan bl.a. olika branscher. Till kostnaderna för arbetsskador inräknas förutom arbetsskadeförsäkringen även sjuklön och sjukpenning vid anmäld arbetsskada samt sjukersättning vid arbetsskada. Beräkningen pekar på att de anmälda arbetsskadorna 2006 kostade 3,5 miljarder kronor i sjuklön och ersättningar från socialförsäkringen. Kostnaderna är givetvis mycket högre om man även beaktar företagens kostnader för produktionsstörningar m.m.
Olika branschers andel av kostnaderna för arbetsskador  jämförs i studien med  dessa branschers finansieringsandel genom arbetsskadeavgiften. Nettomottagare är de branscher som har högre andel av kostnaderna än den andel man bidrar med i finansiering. För män är det byggbranschen, landtransportbranschen och metalltillverkning som är de stora nettomottagarna, dvs. branscher vars arbetsskador subventioneras av andra branscher med låga risker som är nettobetalare, exempelvis företagstjänster och offentlig förvaltning. Det visar en specialbearbetning som Sjögren Lindquist gjort till kommittén.

Branscher med höga kostnader för arbetsskador som subventioneras. Män, arbetsolyckor och arbetssjukdomar, procent

Branscher som subventioneras
Andel av kostnader
Andel av betalning
Byggverksamhet
 
16,8
 
10,0
 
Landtransport
 
11,6
 
4,0
 
Tillverkning av metallvaror, ej maskiner
6,8
 
2,7
 
Stål- o metallframställning
 
2,9
 
1,4
 
Livsmedels- och dryckes-
framställning
2,9
1,6

 Branscher med hög betalning för arbetsskador som har lägre kostnader. Män, arbetsolyckor och arbetssjukdomar, procent

Branscher som betalar
Andel av kostnader
Andel av betalning
Andra företagstjänster
 
6,0
 
8,7
 
Offentlig förvaltning, försvar, socialförsäkring
5,5
 
5,7
 
Hälso- och sjukvård, sociala tjänster
3,6
 
4,0
 
Tillverkning av övriga maskiner
3,5
 
5,4
 
Utbildning
 
3,2
4,6

För kvinnor är det branschen hälso-, sjukvård och sociala tjänster som framför allt subventioneras. Den svarar för hela 36 % av kostnaderna medan andelen betalade avgifter endast är 28 %. De höga kostnaderna i denna bransch subventioneras främst av utbildningsbranschen, företagstjänster och offentlig förvaltning.

Branscher med höga kostnader för arbetsskador som subventioneras. Kvinnor, arbetsolyckor och arbetssjukdomar, procent

Branscher som subventioneras
Andel av kostnader
Andel av betalning
Hälso- och sjukvård, sociala tjänster
36,2
 
28,0
 
Tillverkning av motorfordon m.m.
2,2
 
1,0
 
Landtransport
 
2,o
 
0,8
 
Fastighetsverksamhet
 
1,8
 
1,4
 
Livsmedels- och dryckesframställning
1,8
0,1

 Branscher med hög betalning för arbetsskador som har lägre kostnader. Kvinnor, arbetsolyckor och arbetssjukdomar, procent

Branscher som betalar
Andel av kostnader
Andel av betalning
Utbildning
 
15,8
 
16,2
 
Andra företagstjänster
 
6,6
 
7,5
 
Offentlig förvaltning, försvar, socialförsäkring
5,5
 
8,0
 
Detaljhandel, ej motor
 
2,9
 
6,2
 
Hotell och restaurang
 
2,0
2,0

Studien har som också påpekas av Sjögren Lindquist vissa begränsningar. Den viktigaste är att statistiken bygger på anmälda arbetsskador och inte faktiska bedömda arbetsskador. Nuvarande system där sjuklönen och sjukförsäkringen ger ersättning vid kortare fall utan att det görs en bedömning av arbetsskadan innebär att man inte med hjälp av statliga databaser säkert kan beräkna antalet arbetsskadade per år och inte heller samhällets kostnader för arbetsskador. Beräkningen i denna studie kan således vara en överskattning eller underskattning beroende på anmälningsbenägenheten, och möjligen ge en skev bild av omfördelningen om anmälningsbenägenheten varierar mellan t.ex. olika yrken eller fackförbund. Rapporten ger dock antagligen en rimlig bild av profilen i omfördelningen mellan olika branscher, även om nivåerna kan vara osäkra.
Resultaten visar att den systematiska omfördelningen av riskkostnader är betydande mellan olika branscher. Studien är därför ett viktigt första steg i den analys som behövs innan man kan bedöma fördelarna med differentierade premier i förhållande till de nackdelar som kan uppkomma, inte minst i form av förändringskostnader.

Däremot kan man inte visa hur risker och kostnader varierar mellan olika arbetsgivare inom samma bransch. Differentierade premier kan bara bli verkningsfulla om det finns en påtaglig spridning mellan arbetsgivare med en bra resp. en dålig arbetsmiljö och många arbetsskador inom samma bransch och verksamhet. Trots att parterna på arbetsmarknaden sedan länge genom AFA förfogar över detaljerade skadeuppgifter i sin unika databas, har det aldrig ansetts nödvändigt eller önskvärt att redovisa hur stora skillnader det är mellan nettomottagare och nettobetalare i arbetsskadadeförsäkringarna, dvs. hur mycket arbetsgivare med bra arbetsmiljö subventionerar arbetsgivare med många arbetsskador, eller vilka arbetsgivare inom en bransch som utmärker sig genom låga resp. höga skaderisker och kostnader.
Man kan inte heller med hjälp av denna nya analys avgöra i vilken grad de offentliga försäkringarna vid arbetsskada omfördelar från anställda med höga resp. låga löner. Rapporten visar att stora grupper med företrädesvis män med relativt välbetalda yrken arbetar i branscher som får betydande subventioner (exempelvis i bygg- och metallbranschen), medan andra grupper med företrädesvis kvinnor med lägre löner arbetar i branscher som är stora nettobetalare till försäkringarna (exempelvis detaljhandeln). Andra stora grupper som är betydande nettobetalare är tjänstemän i olika sektorer. Hur försäkringarna omfördelar ekonomisk standard är således en empirisk fråga som bara kan besvaras med en fördjupad analys. Därmed kan vi inte bedöma hur differentierade premier skulle påverka den omfördelning som antas ske mellan personer med högre resp. lägre löner.

 Gabriella Sjögren Lindquist, SOFI (2013): Omfördelning i arbetsskadeförsäkringen

torsdag 19 december 2013

KOLLEKTIVAVTALSREGLERADE ERSÄTTNINGAR VID ARBETSLÖSHET

I det ekonomiska trygghetssystemet spelar kompletterande avtalsförsäkringar sedan länge en viktig och självklar roll, exempelvis för pensionerna, sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen osv. För de avtalade tjänstepensionerna finns numera en god kunskap om täckningsgrad, ersättningsnivåer, regler m.m. bland annat från olika statliga utredningsbetänkanden. Vad gäller kompletterande försäkringar i socialförsäkringen är kunskaperna begränsade.

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) redovisar i en ny rapport till regeringen de olika former av kollektivavtal om avgångs- och omställningsersättningar och avgångsbidrag som förekommer på svensk arbetsmarknad. De kartlagda avtalen omfattar totalt nästan fyra miljoner personer och under 2012 betalades cirka 800 miljoner kronor ut från dessa avtal.
Rapporten visar att arbetslösa i vissa fall riskerar att få ut för hög ersättning från arbetslöshetskassan på grund av att kollektivavtalsreglerade ersättningar betalas ut samtidigt vid arbetslöshet. Det rör dock sig dock inte om några större belopp.
Totalt rör det sig om tio kollektivavtal. Utbetalningarna görs i de flesta fall av kollektivavtalsstiftelser som är bildade av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. I rapporten kartläggs inte sådana inkomstförsäkringar som ingår i medlemsavgiften till vissa fackförbund. Rapporten omfattar inte heller de inkomstförsäkringar som kan tecknas av privatpersoner.

Av rapporten från IAF framgår att arbetslöshetskassorna inte får någon information från dem som sköter om utbetalningarna av kollektivavtalsreglerade ersättningar. Om den sökandes ersättning från arbetslöshetskassan ska sänkas på grund av att kollektivavtalsreglerad ersättning betalas ut, får arbetslöshetskassan reda på den saken endast ifall sökanden själv berättar om ersättningen för kassan.  I vissa fall kan detta leda till att arbetslöshetskassan betalar ut högre arbetslöshetsersättning än vad som är förenligt med lagen om arbetslöshetsförsäkring. De beräkningar som IAF har kunnat göra tyder dock på att de felaktiga utbetalningarna torde vara av blygsam omfattning.

IAF konstaterar i rapporten att införandet av ett system med rapportering av månadsuppgifter av det slag som Månadsuppgiftsutredningen (SOU 2011:40) föreslagit skulle underlätta för arbetslöshetskassorna att få del av uppgifter om utbetalning av kompletterande ersättningar.
IAF (2013): Konsekvensanalys av avgångs- eller omställningsersättningar och avgångsbidrag

måndag 16 december 2013

UTVECKLINGEN AV TIDSBEGRÄNSADE ANSTÄLLNINGAR

År 2007 fick Sverige nya regler som ökade möjligheterna för tidsbegränsade anställningar. EU-kommissionen reagerade på förändringen och anser att den strider mot EU-direktivet om visstidsarbete (1999/70/EG). Här ska inte diskuteras dessa regler för tidsbegränsade anställningar. Mer om denna, snart sjuåriga, tvist kan man läsa på länktipsen nedan (TCO på DN-debatt och Svenskt Näringsliv). Frågan är i stället om andelen tidsbegränsade anställningar bland de sysselsatta har ökat under senare år enligt SCB:s statistik.

Andel tidsbegränsat anställda 1987-2011 i procent

 

 

 

Andel av sysselsatta    Andel av anställda
 
Källa: SCB AKU, bearbetat av Ekonomifakta.se

Diagrammet visar att över tid har andelen tidsbegränsat anställda ökat, vilket således innebär att andelen fast anställda minskat.  Efter 1990-talskrisen steg andelen personer med tidsbegränsade anställningar från 10 procent till 16 procent, mätt som andel av det totala antalet anställda. På 2000-talet har andelen varierat mellan 15 till 17 procent. Andelen tidsbegränsat anställda påverkas tydligt av konjunkturutvecklingen. I samband med finanskrisen 2008 och 2009 föll sysselsättningen kraftigt, då sjönk också andelen tidsbegränsat anställda. Många neddragningar tycks alltså ha skett genom att tidsbegränsade anställningar inte förlängdes.
Bryter vi ned statistiken på ålder kan vi konstatera att tidsbegränsade anställningar är vanligast bland ungdomar.

Tidsbegränsat anställda, procentuell andel av anställda 2012

 





Källa: SCB AKU, bearbetat av Ekonomifakta.se

I den yngsta åldersgruppen, 15-19 år, är nära 80 procent av anställningarna tidsbegränsade. I åldersgruppen 20-24 år faller andelen till omkring 50 procent. För arbetstagare i åldersgruppen 35-64 år ligger andelen under 10 procent. En viktig förklaring till att andelen sedan åter stiger i åldersgruppen 65-74 år är att anställningar efter 67 år alltid är tidsbegränsade. Ur ett internationellt perspektiv sticker Sverige ut en del på denna punkt. Vi har internationellt sett strikta regleringar vad gäller fast anställda, men jämförelsevis flexibla regler för tidsbegränsade anställningar.

Rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtal om visstidsarbete

DN (2013-07-16) ”TCO har statistiska bevis för brott mot EU-rätten”.

tisdag 10 december 2013

HUR MÅNGA ARBETSLÖSA HAR STATLIG ERSÄTTNING?

Några centrala frågor som diskuteras i det ekonomiska stödet vid arbetslöshet är täckningsgrad och ersättningsnivå. Med täckningsgrad avses normalt hur stor andel av de sysselsatta resp. arbetslösa som har rätt till ersättning. Tyvärr kan man inte veta hur många sysselsatta som omfattas av ekonomiskt skydd vid arbetslöshet eftersom rätten till ersättning prövas först när arbetslösheten inträffat.

När det gäller det ekonomiska stödet till arbetslösa har många den bilden att andelen som får ersättning har sjunkit dramatiskt. Det visar också statistiken över arbetslösa med ersättning från arbetslöshetsförsäkringen (A-kassan), exempelvis från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen och Arbetslöshetskassornas samorganisation.
Denna statistik inkluderar dock inte andelen som har ersättning från aktivitetsstödet (dvs. de som deltar i arbetsmarknadspolitiska program). Vid omläggningen av arbetslöshetsförsäkringen 2007 togs bl.a. möjligheten bort att förlänga en ersättningsperiod med ytterligare 300 dagar och ersättningsnivån sänktes för arbetslösa med en ersättningsnivå under taket. Samtidigt överfördes arbetslösa som nått maximitiden till aktivitetsstödet med aktivitetskrav.

För att få en bild av den faktiska utvecklingen av andelen arbetslösa med statlig ersättning har Arbetsförmedlingen på kommitténs uppdrag tagit fram statistik. Den visar att andelen med ersättning började minska kraftigt redan 2004, andelen minskade med 10 procentenheter redan före reformen 2007. Nedgången har fortsatt även därefter och uppgick till ca 20 procentenheter totalt för perioden 2004-2011. Nedgången i andelen som får ersättning från arbetslöshetsförsäkringen har delvis vägts upp av att arbetslösa deltar i t.ex. jobb- och utvecklingsgarantin och därmed får aktivitetsstöd.

 
Arbetsförmedlingen har också analyserat förändringen för olika grupper. Det mest anmärkningsvärda är att nedgången är mycket kraftig för utrikes födda arbetslösa som är 25 år eller äldre, medan nedgången är betydligt mindre för vuxna svenskfödda. Det finns ännu inte några säkra förklaringar till detta. En orsak kan vara att andra stödsystem delvis har tagit över försörjningen av utrikes födda som söker arbete. En annan förklaring kan vara att kraven för att få aktivitetsstöd har skärps. Det kan också vara så att Arbetsförmedlingen erbjuder utrikes födda programdeltagande i oproportionerligt liten utsträckning.

Men eftersom nedgången är så kraftig både före och efter reformen 2007 finns misstankar att nedgången delvis kan bero på att sammansättningen av utrikes födda arbetssökande har förändrats kraftigt. En allt större del av nyanlända har så låg utbildningsnivå att de inte kan anses stå till arbetsmarknadens förfogande. De behöver ofta betydande utbildningsinsatser innan de kan söka ett arbete. Dessa insatser sker inte inom arbetsmarknadspolitiken, varför de inte får aktivitetsstöd. Analysen behöver dock fördjupas innan man förstår nedgången i denna grupp och därmed nedgången för alla arbetslösa.

fredag 6 december 2013

OMFÖRDELNING FRÅN SJUKERSÄTTNING TILL SJUKPENNING ENLIGT F-KASSAN

Förra veckan lämnade Försäkringskassan årets tredje och sista delrapport om uppföljning av sjukfrånvarons utveckling till regeringen.  Den innehåller ett par intressanta reflektioner om varför ökningen av sjukpenningtalet sedan 2010 (drygt 30 procent från december 2010 till juni i år) inte riskerar att nå samma nivåer som var fallet i slutet av 1990-talet.

En stor del av uppgången i sjukpenningtalet, menar kassans analytiker, består av en omflyttning av sjukfrånvaron från sjukersättning till sjukpenning. Ohälsotalet, som är det mått som bäst fångar utvecklingen inom hela sjukförsäkringen, minskar emellertid. Ohälsotalet har sjunkit på grund av att nedgången i sjuk- och aktivitetsersättningsdelen är större än uppgången i sjukpenningdelen. Sammanfattningsvis minskar alltså den sammanlagda sjukfrånvaron (uttryckt i ohälsotalet).

Rapporten framhåller också att uppgången inte är lika stor om man tar hänsyn till den engångseffekt på sjukpenningtalet som det faktum att 17 000 pågående sjukfall samtidigt nådde maxtiden vid årsskiftet 2009/10 hade. Vändningen i slutet av 1990-talet utmärktes av en uppgång i varaktigheten kombinerat med ett kraftigt ökat inflöde runt 1997-98. Dessa skillnader, särskilt att förändringen i inflödet inte är lika dramatisk nu som då, talar emot en upprepning av de höga nivåer i sjukpenningtalet som observerades vid inledningen av 2000-talet. Det nuvarande regelverket, med en begränsning av antalet dagar med sjukpenning medför också att varaktigheten inte kan öka hur mycket som helst. Även det talar för att den nuvarande uppgången kommer att vara mer begränsad än den i slutet av 1990-talet.

Försäkringskassan:Uppföljning av sjukförsäkringens utveckling. Delredovisning 3 avregeringsuppdrag år 2013.

onsdag 4 december 2013

KAN EKONOMISKA STIMULANSER HJÄLPA FÖRTIDSPENSIONÄRER TILLBAKA TILL ARBETSLIVET

Många länder plågas av att en växande andel av arbetskraften förtidspensioneras (aka sjukersättning/aktivitetsersättning), vilket försvagar välfärdens finansiering både genom bortfallet av arbete och ökade utgifter för ersättningar. Vad värre är, andelen ökar särskilt kraftigt bland yngre personer. I en av utredningens underlagsrapport analyseras ökning av antalet unga och unga vuxna med aktivitetsersättning och det konstateras att ökningen med stor sannolikhet kan relateras till inträdeshinder på arbetsmarknaden och en benägenhet att medikalisera i grunden sociala problem.

På flera håll har regeringar försökt vända trenden genom att införa olika typer av stimulanser till förtidspensionerade som återgår i arbete. I Sverige har man haft sådana regler under årtionden, men år 2009 infördes generösare regler med s.k. steglös avräkning i sjukersättningen. De innebär förenklat att en person med sjukersättning kan återgå i arbete och de intjänade förvärvsinkomsterna under ett visst fribelopp, som beror av grad av sjukersättning, påverkar inte ersättningen. Ungefär 10 000 förtidspensionerade hade 2012 återgått i arbete med steglös avräkning.
Dessa stimulansreformer bygger i stort sett på antaganden om hur ekonomiska incitament påverkar människor och det har saknats kvalificerade empiriska utvärderingar. Nu har Magne Mogstad och kollegor undersökt hur en regeländring i Norge påverkat återgången i arbete. År 2005 infördes ett program som förenklat innebär att förtidspensionerade får behålla 6 kronor av varje intjänad tia upp till en viss gräns om de börjar arbeta. Regeln gäller dock bara personer som beviljats sjukersättning före 2004. Därmed uppstod en experimentliknande situation där effekterna kan undersökas.

Forskarna visar att många förtidspensionärer har en avsevärd arbetsförmåga som kan tillvaratas med ekonomiska stimulanser. Tre år efter reformen har andelen förtidspensionärer 18-49 år med arbete ökat med 8,5 procent mot 3,3 procent i kontrollgruppen. Reformen ökar avsevärt de disponibla inkomsterna bland dessa förtidspensionärer. Effekterna är dock heterogena, personer över 50 år påverkas inte av regeländringen, och effekten är störst för män med högre utbildning. Forskarna drar slutsatsen att förtidspensionärers välfärd kan ökas och statens utgifter minska med riktade stimulansprogram. Kanske borde sådana insatser främst riktas till yngre med förtidspension.
Man måste dock tänka på att dessa generösa stimulanser kan öka inflödet till förtidspension, vilket kan motverka den gynnsamma effekten.

Jonas Olofsson, John Östh: Förtidspensionering av unga - En fråga om utsortering efter utbildningsnivå och socioekonomisk bakgrund?