fredag 28 mars 2014

PARTIELLA ERSÄTTNINGAR VID ARBETSLÖSHET OCH EFFEKTERNA PÅ UTFLÖDET TILL VANLIGT ARBETE

Deltidsarbete kan vara en bra väg in i arbetslivet för exempelvis personer med liten arbetslivserfarenhet eller för dem som varit utan arbete en längre tid. Det är bättre att arbeta litet än inte alls. Det kan fungera som en väg till heltidsarbete.  Partiell arbetslöshetsersättning kan göra att fler jobb blir intressanta för den sökande, han eller hon behöver inte hitta ett heltidsarbete för att klara sin ekonomi, utan kan söka arbeten av mindre omfattning i och med att arbetslöshetsersättningen täcker upp för en del av mellanskillnaden. En sökande som deltidsarbetar behåller också en förankring på arbetsmarknaden som en helt arbetslös sökande saknar. Den partiella ersättningen innebär att arbetsgivare kan pröva en persons produktivitet i ett deltidsjobb. Deltidsarbete kan således minska arbetslösheten, både på kort och på lång sikt.

Den sökande kan dock riskera att fastna i deltidsarbete. Deltidsarbete kan uppfattas som en signal om lägre produktivitet och försämra chanserna till anställning på heltid. Sökteorin pekar på att deltidsarbete i kombination med arbetslöshetsersättning kan göra deltidsarbete mer attraktivt i förhållande till heltidsarbete, eftersom inkomstbortfallet begränsas samtidigt som den lediga tiden ökar. Dessutom finns det risk för inlåsningseffekter eftersom deltidsarbetet i sig innebär att den sökande har mindre tid att lägga på att söka ett heltidsarbete. Det kan också påverka utbudet av deltids- resp. heltidsarbeten på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen kan nedprioritera deltidsarbetslösa eftersom deras problem delvis är lösta. Deltidsarbetslöshet anses också relativt svår att kontrollera. Det finns en risk att arbetslöshetsersättningen utnyttjas för utfyllnad utan att det finns planer på heltid. Det har länge funnits en oro att partiella ersättningar bidrar till att deltidsarbete permanentas och skapar en kvinnofälla.
Ersättningar vid deltidsarbetslöshet är således en avvägningsfråga. Å ena sidan kan deltidsersättning minska arbetslösheten, å andra sidan kan ersättningen göra deltidsarbete mer attraktivt. En intressant genomgång av hur partiella ersättningar kan påverka arbetsutbud och sysselsättning finns i rapporten ”Välfärd på deltid”. Rapporten innehåller också en undersökning av utflödet från deltidsarbetslöshet till olika kategorier åren 2002-2004. Resultaten pekar bl.a. på att chansen till övergången från deltidarbetslöshet till heltidssysselsättningen är betydligt lägre för kvinnor. Det fanns också tydligt stöd för att tillgången till deltidsersättning vid arbetslöshet minskar chansen att lämna deltidsarbete. Forskarna anser sig se indikationer på att deltidsarbetslösa och arbetsgivare överutnyttjar ersättningssystemen, särskilt inom vissa sektorer av arbetsmarknaden.
I en ny studie har forskarna Anna Godøy och Knut Røed använt det norska registret över arbetslösa för att underöka effekterna av deltidsersättning till arbetslösa som arbetat heltid före arbetslösheten. I sin kunskapsöversikt noterar de att forskningen på området pekar på olika effekter av deltidsarbete jämsides med arbetslöshetsersättning. Vissa studier finner inga signifikanta effekter av deltidsersättningar på utflödet till vanligt arbete, andra pekar på ett minskat utflöde till heltidsarbete.
Godøy och Røed undersöker utflödet från arbetslöshet och finner att större delen av utflödet går till andra sociala trygghetssystem. Ca 45 procent av de sökande som lämnar arbetslösheten gör det för arbete. I majoriteten av fallen där sökande lämnar arbetslösheten för arbete har den sökande arbetat deltid för den arbetsgivare som sedan anställer honom eller henne på heltid. Det tyder på att arbetsgivare använder sig av deltidsanställningar som ett sätt att pröva sökande innan de erbjuds en tjänst av större omfattning.
Forskarnas rika databas ger dem också möjlighet att bedöma kvaliteten på dessa arbeten genom att undersöka variabler som ingångslön, jobbstabilitet, karriärmöjligheter och medellön tre år efter att den sökande lämnat arbetslösheten.  Studien visar att deltidsarbete jämsides med arbetslöshetsersättning har en positiv effekt på den sökandes chans att lämna arbetslösheten och att deltidsarbetet i sig minskar utflödet från arbetslöshet till andra trygghetssystem. Det är framförallt under de första två månaderna som dessa effekter är som tydligast. Utflödet till dåliga jobb ökar under tiden i arbetslöshet medan utflödet till bra jobb minskar. Godøy och Røeds slutsats är därför att arbetslöshetsförsäkringen bör omfatta deltidsarbetslösa.
I svensk arbetslöshetsförsäkring omfattas deltidsarbetslösa av försäkringsskyddet sedan mitten av 40-talet, men det har – i stort sett – hela tiden funnits olika begränsningsregler för deltidsarbete jämsides med arbetslöshetsersättning. Sedan 2008 innebär begränsningsregeln att sökande som deltidsarbetar under arbetslösheten endast har rätt till arbetslöshetsersättning i 75 ersättningsdagar. När dessa dagar är slut måste den sökande välja mellan att klara sig på deltidsarbetet och på att avsluta arbetet och vara arbetslös på heltid. Ersättning för deltidsarbetslöshet finns i de flesta OECD-länder men utformingen varierar kraftigt.
Riksrevisionen har i en ny rapport undersökt sysselsättningseffekterna av den förändrade deltidsbegränsningen 2008. Revisionens slutsats är att det är svårt att säga något om nettoeffekten av reformen. Övergången till heltid har ökat bland deltidsarbetslösa, och reformen har därför medfört utgiftsminskningar för arbetslöshetsförsäkringen. Samtidigt visar granskningen att även övergången till heltidsarbetslöshet har ökat bland deltidsarbetslösa och att den utgiftsminskning reformen förväntades medföra endast delvis har realiserats.  Riksrevisionens analys visar dessutom att de som arbetar korta deltider, dvs. mindre än 20 timmar i veckan, fått tydligast negativa konsekvenser. Dels blir omställningstiden för gruppen kortare då de 75 dagarna de kan få ersättning nås snabbare än för dem som arbetar i större omfattning. Dels visar analysen att sökande som arbetar korta deltider i större utsträckning kvarstår hos Arbetsförmedlingen jämfört med dem som arbetar lång deltid.
Riksrevisionens granskning understryker därför de motstridiga effekter som forskningen på området hittills visat.
Parlamentariska socialförsäkringsutredningen har beställt en underlagspromemoria med en sammanställning av de lärdomar som går att dra av såväl teorietisk som empirisk forskning och annan relevant litteratur vad gäller en begränsning av arbetslöshetsersättning till personer som är deltidsarbetslösa. Den beräknas vara klar i maj 2014.
Riksrevisionen (2014): Effekter av förändrade regler för deltidsarbetslösa

fredag 21 mars 2014

SOCIALFÖRSÄKRINGSFÖRMÅNER MELLAN INKOMSTBORTFALL OCH GRUNDTRYGGHET


I utredningens direktiv (dir. 2010:48) fastslås att inkomstbortfallsprincipen ska gälla i socialförsäkringarna, dvs. att ersättningen ska lämnas som en enhetlig del av inkomsten.
Som en konsekvens av 1990-talets statsfinansiella kris omprövades socialförsäkringspolitiken. Regler och ersättningsnivåer ändrades för att bidra till stabiliseringen av de offentliga finanserna. Diskussioner började också föras om betydelsen för arbetsutbud av incitamenten i försäkringarna och att ersättningen för arbete i relation till bidrag behövde höjas.
Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har nyligen publicerat en rapport  som analyserar utvecklingen av socialförsäkringsförmånerna sedan 1990-talet. Rapporten analyserar hur de nominella och reala nivåerna av olika socialförsäkringsförmåner har utvecklats sedan 1990-talet och hur ersättningar skulle ha utvecklats om de hade följt pris- och löneutvecklingen i ekonomin. Dessutom analyseras förändringar av de reala disponibla inkomsterna mellan 1992 och 2002 för ett antal olika typer av hushåll med barn, såväl hushåll med arbetsinkomster som hushåll med inkomster från transfereringssystemen.
De program som ingår i analysen är föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnbidraget, bostadsbidraget, underhållsstödet, vårdbidraget och adoptionsbidraget. Även utvecklingen av försörjningsstödets riksnorm analyseras eftersom detta yttersta skyddsnät träder in när inkomster från arbete och socialförsäkringen inte ger individen en skälig levnadsnivå.
Analyserna visar att olika bidrag från socialförsäkringen utgör en allt mindre andel av de svenska hushållens disponibla inkomster. Detta beror dels på att förvärvsinkomsterna har ökat, och dels på att ersättningsnivåerna inte har höjts i takt med pris- och inkomstökningar.
Flera förmåner har tappat i värde eftersom bidragsnivåerna har frysts eller sänkts. De förmåner vars ersättningar är indexerade följer prisutvecklingen (t.ex. föräldraförsäkringen och sjukförsäkringen). Eftersom inkomsterna har ökat betydligt snabbare än priserna har stora grupper av befolkningen numera inkomster som överstiger inkomsttaken. Den faktiska ersättningsgraden blir som en följd av detta i flera av försäkringarna betydligt lägre än den nominella ersättningsgraden. Ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen följer vare sig pris- eller inkomstutvecklingen. Den högsta inkomstrelaterade ersättningen har inte höjts sedan 2002, vilket innebär att arbetslöshetsförsäkringen tappat mer i värde än de andra försäkringarna som ersätter inkomstbortfall. Analysen har inte en longitudinell design, dvs. den följer inte inkomstutvecklingen för samma, identiska personer i de olika typfallen vid olika tidpunkter.
Förändringarna av real disponibel inkomst mellan olika typfall av hushåll har varit stora sedan 1990-talets början. För hushåll med arbetsinkomster har utvecklingen varit positiv under hela den analyserade perioden, främst på grund av högre reallöner men också på grund av sänkt skatt för arbetsinkomster. För flera av typfallen som saknar arbetsinkomster har utvecklingen däremot varit negativ i reala termer.
Många har kompletterande försäkringar genom kollektivavtal eller i form av privata försäkringar, som kan ha stor ekonomisk betydelse för de försäkrade. Dessa ingår inte i analysen.
Iida Häkkinen Skans Utvecklingen av socialförsäkringsförmåner sedan 1990-talet ISF Rapport 2014:4

onsdag 12 mars 2014

ARBETSMARKNADSREFORMER FÖR JOBB OCH VÄLFÄRD

Förra våren tillsatte socialdemokraterna en forskningskommission för att bidra med förslag som gör det möjligt att nå partiets mål om EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Kommissionen, under ledning av professor Mårten Palme, överlämnade sin slutrapport förra veckan.

I rapporten görs en omfattande genomgång av läget på den svenska arbetsmarknaden. I korta drag konstaterar forskarna att arbetslösheten är mycket ojämnt fördelad mellan olika grupper. Hårdast drabbade av arbetslöshet är personer som saknar gymnasieexamen, ungdomar och utrikes födda. Ungdomar och utrikes födda har dessutom en svagare ställning på arbetsmarknaden än i flertalet jämförbara europeiska länder. Ofta är det kommunerna som står för försörjning och aktivering av dessa grupper. Denna utveckling bekräftas bl.a. av de nedan länkade underlagsrapporterna till utredningen från i fjol (se nedan).

Kommissionen rekommenderar att politiken bör inriktas mot att stärka utsatta grupper snarare än att försöka anpassa arbetsmarknaden efter dem och föreslår en rad policyförslag. Det handlar om generella utbilningssatsningar för att fler ska kunna läsa in gymnasieexamen, om att tydligare fokusera arbetsmarknadspolitiken på att subventionera övergång från arbetslöshet till arbete och en mer aktiv arbetsmarknadspolitik med riktade anställningsstöd, förstärkta förmedlingsinsatser och yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning med tydligt fokus på arbetsgivarkontakter för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden. ”För att minska undanträngningseffekterna är det viktigt att de subventionerade anställningarna riktas till personer med svag ställning på arbetsmarknaden”, skriver forskarna.

Ett annat område där den svenska arbetsmarknaden skiljer i jämförelse med andra länder (och som vi tidigare skrivit om på bloggen) är regleringen av tidsbegränsade anställningar. Sverige har internationellt sett strikta regler vad gäller fast anställda, men jämförelsevis flexibla regler för tidsbegränsade anställningar. Kombinationen har bidragit till att andelen anställda med tidsbegränsade jobb (med hög risk för arbetslöshet) är högre i Sverige än i de flesta andra jämförbara länder. Kommissionen förslår därför differentierade arbetsgivaravgifter för att stimulera fasta anställningar.

Avslutningsvis diskuterar kommissionen arbetslöshetsförsäkringen. De konstaterar att det låga taket i försäkringen och det stora antalet som står utanför försäkringen gör att många inte har ett ordentligt försäkringsskydd vid arbetslöshet, vilket medfört att många arbetslösa hänvisas till försörjningsstöd. Liksom Långtidsutredningen sätter de i detta sammanhang fingret på problematiken med att försörjningsstödet är inkomstprövat på hushållsnivå och därigenom försvårar övergången till arbete. För att komma till rätta med problemen vill kommissionen höja och indexera taket i arbetslöshetsförsäkringen samt förändra arbetsvillkoret så att färre arbetslösa görs beroende av kommunalt försörjningsstöd.




torsdag 6 mars 2014

EXPERTERS FÖRMÅGA ATT FÖRUTSE

I det moderna kunskapsbaserade samhället förlitar vi oss allt mer på att experter ska kunna förutse allt från ekonomiska kriser, kurserna på aktiemarknaden, olika studenters möjligheter att nå framgång på universitetet till riskerna att personer blir långtidssjukskrivna eller långtidsarbetslösa. Daniel Kahneman, pristagare i ekonomi till Nobels minne, har i sin hyllade bok ”Tänka, snabbt och långsamt” flera kapitel som sammanställer forskningsresultat där olika experters prediktionsförmågor har utvärderats. Kahneman ger åtskilliga ofta närmaste parodiska exempel på hur experter har en övertro på sin förmåga. Han visar också att enkla statistiska algoritmer i allmänhet gör bättre förutsägelser än experter.

  • Nyfödda räddas med enkel formel: Kahneman berättar den sanna anekdoten om barnläkaren Apgar. Länge använde förlossningsläkarna sitt kliniska omdöme för att avgöra om nyfödda befann sig i ett kritiskt tillstånd, men tyvärr dog alldeles för många. Men man uppmärksammade att läkaren Apgar konsekvent klarade säkra bedömningar. När man frågade henne svarade hon: Det är enkelt, så skrev hon ned en formel med fem variabler som kunde anta 3 värden, som hjärtfrekvens, andning, reflexer, osv. Om totalvärdet gick under en viss nivå var det bråttom. Apgartestet spred sig snabbt och anses ha bidragit väsentligt till den snabbt sjunkande dödligheten bland nyfödda. Många fler intressanta exempel ges i den inflytelserika boken ”The Checklist Manifesto
  • Oförmågan välja befälsämnen: Kahneman och en kollega hade som unga uppgiften att observera grupper av värnpliktiga som tillsammans skulle lösa olika uppgifter. De noterade vilka ynglingar som visade ledaregenskaper och effektivt bidrog till att problemen löstes. De olika deltagarnas egenskaper som envishet, tålmodighet, uthållighet m.fl. antecknades. På grund av poängsättningen ansåg sig observatörerna med stor visshet kunna rekommendera vilka personer som skulle få framgång i befälsutbildningen. Men efter det att feedback kom från befälsskolan visade det sig att Kahnemans och kollegans förmåga att förutspå resultaten var i princip obefintlig.
  • Misslyckad aktiv aktieplacering: I dag påminns vi ofta om att aktiv finansförvaltning i de flesta fall ger lägre avkastning än indexplaceringar. Finansprofessorn Terry Odean fick 1990-talet möjlighet att studera transaktionerna på 10 000 enskilda investerares mäklarkonton under en sjuårsperiod. Han jämförde avkastningen på de tillgångar som såldes med de som köptes. Resultaten var ytterst nedslående: de sålda aktierna ökade i värde med 3,2 procentenheter mer per år än de som köptes. Ett stort antal studier har med olika metoder kunnat bekräfta resultaten.
  • Turen avgör bonus: Kahneman och forskarvännen Amos Tversky fick erbjudandet från ett investeringsföretag att undersöka vilka av 25 investeringsrådgivare som var bäst under åtta år. Forskarna beräknade helt enkelt korrelationen mellan åren parvis, ett för varje år. Siffran var lägre än någon väntat sig, 0,1. Det motsvarar vad man ska vänta sig med tärningsspel. När forskarna redovisa resultaten för cheferna och placerarna, att ingen hade bättre placeringsförmåga och att det var turen som avgjorde vem som fick bonus ett visst år, ryckte de på axlarna. De litar mer till sin egen förmåga än dubiösa statistiska analyser.
  • Vinexperter missar goda viner: Princetonekonomen Orley Ashenfelter samlade länge på bordeauxviner på basis av råden från världsberömda experter. Men råden visade sig alltför ofta missa både goda och dåliga årgångar. Så Ashenfelter beställde många års statistik från Bordeauxregionen över sommarens genomsnittstemperatur, mängden nederbörd vid skördetiden och den sammanlagda nederbörden under den föregående vintern och analyserade dessa variabler i förhållande till bl.a. priserna på vinauktioner. Ashenfelter är numera hatad av vinexperter från alla världens hörn, för prognosmodellen har en fantastisk precision.
  • Systematiska tester avslöjar oförmågan: Psykologen Philip Tetlock intervjuade 284 experter som försörjde sig på råd om politiska och ekonomiska trender. Han bad dem skatta sannolikheten för att vissa händelser skulle inträffa i en inte alltför avlägsen framtid, som om Gorbatjov skulle avsättas, om USA skulle starta krig i Persiska viken, vilka länder som blir framtida tillväxtmarknader osv. Han samlade in 80 000 förutsägelser. Resultaten var förödande, experterna presterade sämre än vad som skulle väntas av pilkastande apor, dvs. sämre än slumpen. Inte nog med det, de som visste mest var mindre pålitliga. De hade en överdriven tilltro till sin egen förmåga. Experterna erkänner emellertid aldrig sina fel, utan pekar t.ex. på att oförutsedda händelser medförde annat utfall. Tetlocks forskning under 20 år skakade världen när hans bok kom 2005 ”Expert Political Judgement: How good is it? How can we know?  En underhållande genomgång av experters notoriskt misslyckade prediktioner för 2013 finns i den amerikanska tidskriften POLITICO.
  • Experter sämre än algoritmer: Paul Meehl lade fram den första systematiska översikten redan 1954 av 20 studier som jämför experters prognoser med enkla statistiska prognoser som baseras på några få variabler. I sin för många besvärande bok ”Clinical vs Statistical Prediction” visade Meehl att experters subjektiva intryck gav sämre prediktioner än enkla algoritmer i de flesta experiment. Utbildade studievägledare fick efter 45 minuters intervju förutse förstaårsstudenter betyg efter ett år. De hade också tillgång till gymnasiebetyg, lämplighetstest och ett fyrasidigt brev med personlig information. Den statistiska algoritmen använde bara resultaten från gymnasiebetygen och lämplighetstesten. Algoritmen klarade prediktionen bättre än 11 av de 14 studievägledarna. Meehl rapporterade liknande resultat för experters prognoser av misskötsel vid villkorlig frigivning, pilotelevers framsteg, brottslingars återfall m.fl.
Sedan 1950-talet har mer än 200 studier presenterats med mängder av jämförelser mellan experter och algoritmer. De statistiska metoderna vinner enligt Kahneman i de flesta fallen, ofta överlägset, och de är mycket billigare. Resultaten gäller så skilda prediktioner som cancerpatienters överlevnad, sjukhusvistelsen längd, diagnoser på hjärtsjukdomar, framgång för nya företag, bedömning av kreditrisker, anställdas tillfredsställelse med sitt yrkesval, fosterföräldrars lämplighet, återfallsrisken för ungdomsbrottsligar, vinnare i fotbollstävlingar osv.
Vi vet inte exakt varför experter så ofta misslyckas. En förklaring som Kahneman pekar på är att experter ofta förlitar sig på den notoriskt opålitliga och lata intuitiva förmågan och inte använder den rationella men energikrävande analysförmågan. En vanlig förklaring är att experter försöker tänka annorlunda och väga in komplexa kombinationer av faktorer. Dessutom tycks det ofta bero på hybris, det har i flera studier visats att experter gör sämre prognoser än en algoritm även när de har fått veta värdet från den statistiska prediktionen. De anser sig kunna bättre. Forskningen i dag ger enligt Kahneman en viktig slutsats: för att maximera prediktioner bör förutsägelser överlåtas till algoritmer, särskilt på områden med låg validitet. Det gäller särskilt när man ska göra urval av vissa personer som ska få utbildning, medicinsk behandling, myndigheternas stöd osv.  Algoritmer störs inte av emotioner. Expertbedömningar misslyckas ofta genom att bedömarens känslor påverkas av faktorer hos individerna som inte har någon betydelse för möjligheter eller risker.
Tyvärr finns enligt Kahneman djupa fördomar och utbred okunskap om experters oförmåga resp. algoritmers styrka. Psykologer, läkare, jurister, ekonomer och många andra yrkesgrupper har helt avvisat forskningsresultaten. Debatten har ofta haft högt tonläge och många har invändningar. Erfarna experter blir upprörda över att deras förmågor ifrågasätts och att ”datorer skulle kunna ta över arbetet”. Tanken på att en blind och mekanisk formel skulle kunna göra prediktioner bättre än experter med årtionden av erfarenhet anses helt enkelt omoralisk och oetisk.
Ian Ayres ger i sin bok ”Super Cruncher” flera andra spännande exempel på vad algoritmer kan bidra med. Ett handlar om juridikprofessorn Ted Ruger från Princeton som blev mycket provocerad när han deltog i ett seminarium om en statistikmodell. Den sades kunna förutse hur domarna i den högsta domstolen i USA skulle rösta med bara några få variabler. Modellen byggde på 628 tidigare beslut av dessa domare. Det går ju an att lista ut samband i historiska data, ansåg Ruger. Han gick därför fram till författarna och utmanade dem på en tävling att jämföra de två metoderna, expertprediktioner och modellprediktioner. Under ett år framåt i tiden skulle 84 professorer och experter i juridik resp. HD:s beslut tävla med algoritmen om att i förväg bedöma domarnas röster. Experterna förlorade, algoritmen hade rätt i 75 % av omröstningarna, experterna bara i 59 %.
Ayres visar också i sin bok att algoritmerna sprider sig med rasande fart inom marknadsekonomin: Google, Amazon, Visa, kreditbedömare, marknadsföretag osv. använder sina jättelika databaser om våra beteenden för att effektivisera bedömningar, rekommendationer och beslut. I USA har algoritmer börjat användas också inom den offentliga sektorn, inte minst inom hälso- och sjukvården. Ayres berättar också att under de senaste 25 åren använder allt fler delstater i USA algoritmer för att bedöma riskerna vid villkorlig frigivning. De används antingen som bedömningsstöd eller beslutsstöd. Forskningen har visat att modellerna är nästan lika effektiva att identifiera risker som de kreditmodeller som banker och finansföretag använder för att bedöma risken att lånen inte betalas.
I Sverige går det jämförelsevis långsamt, få myndigheter och offentliga institutioner har tagit steget till att använda algoritmer som bedömnings- eller beslutsstöd. Arbetsförmedlingen använder sedan några år statistiska modeller för att prognostisera sannolikheten för att en inskriven blir långtidsarbetslös. Modellen har förhållandevis god prediktionsförmåga och används idag som ett beslutsunderlag bland andra när arbetsförmedare bedömer behovet av insatser för den arbetssökanden. Även på Försäkringskassan har statistiska modeller tidigare använts i handläggningen för bedömning av sannolikheten att blir friskskriven efter 180 dagar. SBU har i sin systematiska litteraturöversikt visat att strukturerade riskbedömningar inom psykiatrin kan, bättre än slumpen, förutsäga manliga patienters framtida benägenhet att begå våldshandlingar i samhället. BERIT är ett statistikbaserat beslutsstöd som utvecklats inom kriminalvården för att göra riskbedömningar inför beslut om placering, permission, villkorlig frigivning osv. Det finns såvitt känt inga utvärderingar i Sverige som jämför experters och algoritmers prediktionsförmåga i offentlig verksamhet. Utvärderingar av Arbetsförmedlingens bedömningsstöd visar att verktyget möts av skepsis och att arbetsförmedlarna är ambivalenta till det.