OMFÖRDELNINGEN I ARBETSSKADEFÖRSÄKRINGEN

Frågan om det bör införas differentierade avgifter i arbetsskadeförsäkringen har diskuterats under flera år. Syftet är att arbetsgivare med många arbetsskador i högre grad än i dag ska bära sina riskkostnader. Det anses kunna bidra till både ökad rättvisa och ett effektivare förebyggande arbetsmiljöarbete samt bättre rehabilitering.

För att kunna bedöma hur en sådan differentiering skulle kunna se ut behövs statistik som visar hur stora skillnader det är dels mellan branscher, dels inom branscher mellan bra och dåliga företag, vad gäller riskkostnader för arbetsskador och de premier man betalar i dag.

AFA redovisar årligen viss statistik över relativa risker för allvarliga arbetsolyckor och godkända arbetssjukdomar inom exempelvis olika yrkesgrupper och avtalsområde. Med allvarliga arbetsolycksfall avses fall med en sjukskrivning längre än 30 dagar och/eller medicinsk invaliditet. Statistiken visar bland annat att skaderisken för manliga byggnadsarbetare är närmare 10 gånger högre än risken för kvinnor i läraryrken.

I en ny studie har Gabriella Sjögren Lindquist, forskare vid SOFI, på uppdrag av Svensk Försäkring undersökt hur arbetsskadeförsäkringen 2006 omfördelade mellan bl.a. olika branscher. Till kostnaderna för arbetsskador inräknas förutom arbetsskadeförsäkringen även sjuklön och sjukpenning vid anmäld arbetsskada samt sjukersättning vid arbetsskada. Beräkningen pekar på att de anmälda arbetsskadorna 2006 kostade 3,5 miljarder kronor i sjuklön och ersättningar från socialförsäkringen. Kostnaderna är givetvis mycket högre om man även beaktar företagens kostnader för produktionsstörningar m.m.

Olika branschers andel av kostnaderna för arbetsskador  jämförs i studien med  dessa branschers finansieringsandel genom arbetsskadeavgiften. Nettomottagare är de branscher som har högre andel av kostnaderna än den andel man bidrar med i finansiering. För män är det byggbranschen, landtransportbranschen och metalltillverkning som är de stora nettomottagarna, dvs. branscher vars arbetsskador subventioneras av andra branscher med låga risker som är nettobetalare, exempelvis företagstjänster och offentlig förvaltning. Det visar en specialbearbetning som Sjögren Lindquist gjort till kommittén.

Branscher med höga kostnader för arbetsskador som subventioneras. Män, arbetsolyckor och arbetssjukdomar, procent

Branscher som subventioneras	Andel av kostnader	Andel av betalning
Byggverksamhet	16,8	10,0
Landtransport	11,6	4,0
Tillverkning av metallvaror, ej maskiner	6,8	2,7
Stål- o metallframställning	2,9	1,4
Livsmedels- och dryckes- framställning	2,9	1,6

 Branscher med hög betalning för arbetsskador som har lägre kostnader. Män, arbetsolyckor och arbetssjukdomar, procent

Branscher som betalar	Andel av kostnader	Andel av betalning
Andra företagstjänster	6,0	8,7
Offentlig förvaltning, försvar, socialförsäkring	5,5	5,7
Hälso- och sjukvård, sociala tjänster	3,6	4,0
Tillverkning av övriga maskiner	3,5	5,4
Utbildning	3,2	4,6

För kvinnor är det branschen hälso-, sjukvård och sociala tjänster som framför allt subventioneras. Den svarar för hela 36 % av kostnaderna medan andelen betalade avgifter endast är 28 %. De höga kostnaderna i denna bransch subventioneras främst av utbildningsbranschen, företagstjänster och offentlig förvaltning.

Branscher med höga kostnader för arbetsskador som subventioneras. Kvinnor, arbetsolyckor och arbetssjukdomar, procent

Branscher som subventioneras	Andel av kostnader	Andel av betalning
Hälso- och sjukvård, sociala tjänster	36,2	28,0
Tillverkning av motorfordon m.m.	2,2	1,0
Landtransport	2,o	0,8
Fastighetsverksamhet	1,8	1,4
Livsmedels- och dryckesframställning	1,8	0,1

 Branscher med hög betalning för arbetsskador som har lägre kostnader. Kvinnor, arbetsolyckor och arbetssjukdomar, procent

Branscher som betalar	Andel av kostnader	Andel av betalning
Utbildning	15,8	16,2
Andra företagstjänster	6,6	7,5
Offentlig förvaltning, försvar, socialförsäkring	5,5	8,0
Detaljhandel, ej motor	2,9	6,2
Hotell och restaurang	2,0	2,0

Studien har som också påpekas av Sjögren Lindquist vissa begränsningar. Den viktigaste är att statistiken bygger på anmälda arbetsskador och inte faktiska bedömda arbetsskador. Nuvarande system där sjuklönen och sjukförsäkringen ger ersättning vid kortare fall utan att det görs en bedömning av arbetsskadan innebär att man inte med hjälp av statliga databaser säkert kan beräkna antalet arbetsskadade per år och inte heller samhällets kostnader för arbetsskador. Beräkningen i denna studie kan således vara en överskattning eller underskattning beroende på anmälningsbenägenheten, och möjligen ge en skev bild av omfördelningen om anmälningsbenägenheten varierar mellan t.ex. olika yrken eller fackförbund. Rapporten ger dock antagligen en rimlig bild av profilen i omfördelningen mellan olika branscher, även om nivåerna kan vara osäkra.

Resultaten visar att den systematiska omfördelningen av riskkostnader är betydande mellan olika branscher. Studien är därför ett viktigt första steg i den analys som behövs innan man kan bedöma fördelarna med differentierade premier i förhållande till de nackdelar som kan uppkomma, inte minst i form av förändringskostnader.

Däremot kan man inte visa hur risker och kostnader varierar mellan olika arbetsgivare inom samma bransch. Differentierade premier kan bara bli verkningsfulla om det finns en påtaglig spridning mellan arbetsgivare med en bra resp. en dålig arbetsmiljö och många arbetsskador inom samma bransch och verksamhet. Trots att parterna på arbetsmarknaden sedan länge genom AFA förfogar över detaljerade skadeuppgifter i sin unika databas, har det aldrig ansetts nödvändigt eller önskvärt att redovisa hur stora skillnader det är mellan nettomottagare och nettobetalare i arbetsskadadeförsäkringarna, dvs. hur mycket arbetsgivare med bra arbetsmiljö subventionerar arbetsgivare med många arbetsskador, eller vilka arbetsgivare inom en bransch som utmärker sig genom låga resp. höga skaderisker och kostnader.

Man kan inte heller med hjälp av denna nya analys avgöra i vilken grad de offentliga försäkringarna vid arbetsskada omfördelar från anställda med höga resp. låga löner. Rapporten visar att stora grupper med företrädesvis män med relativt välbetalda yrken arbetar i branscher som får betydande subventioner (exempelvis i bygg- och metallbranschen), medan andra grupper med företrädesvis kvinnor med lägre löner arbetar i branscher som är stora nettobetalare till försäkringarna (exempelvis detaljhandeln). Andra stora grupper som är betydande nettobetalare är tjänstemän i olika sektorer. Hur försäkringarna omfördelar ekonomisk standard är således en empirisk fråga som bara kan besvaras med en fördjupad analys. Därmed kan vi inte bedöma hur differentierade premier skulle påverka den omfördelning som antas ske mellan personer med högre resp. lägre löner.

Allvarliga arbetsskador och långvarig sjukfrånvaro – 2013, AFA

 Gabriella Sjögren Lindquist, SOFI (2013): Omfördelning i arbetsskadeförsäkringen