Samtidigt som ersättningsreglerna har varit stabila
har andra reformer genomförts för att minska sjuktalet och förbättra återgången
i arbete. Under 2000-talet har kraven successivt ökat på arbetsgivare,
anställda och läkare. De ska skriva planer och bedömningar samt delta i möten
och uppföljningsaktiviteter. En slags rehabiliteringskedja har införts med
kontrollstationer vid olika tidpunkter. Sanktioner kan drabba både anställda,
arbetsgivare och läkare om de inte lever upp till sina skyldigheter.
Det kännetecknande för de norska reformerna är
korporativismen, skriver Anniken Hagelund i en intressant artikel i Journal of
Social Policy. Politiken har förhandlats fram mellan regeringen och
arbetsmarknadens parter. Parterna har fått ett stort inflytande. Sjukförsäkringen är inte längre en
stridsfråga. Idén om att sjukfrånvaro bäst tas om hand på arbetsplatsen har
blivit något av ett paradigm.
Det andra kännetecknet är att synen på relationen
mellan arbete och hälsa har omformulerats. Den svart-vita distinktionen mellan
sjuk (frånvarande) och frisk (i arbete) har förkastats. I stället ligger fokus
på gråskalan där människor kan lida av olika krämpor men ändå arbeta.
Det tredje kännetecknet för de norska reformerna är
betoningen på dialog. Genom uppföljningsplaner och möten försöker staten
sammanföra arbetsgivare, anställda och läkare till en dialog om bland annat
anpassning av arbetsuppgifter och återgång på deltid. Slutligen har NAV (den
ansvariga myndigheten) förändrats i riktning mot att stödja arbetsgivare och
arbetstagare. Syftet är att göra de enskilda arbetsgivarna och arbetstagarna tillsammans
med läkarna ansvariga för sjukfrånvaron. De ska vara huvudpersonerna, inte
myndigheterna.
Det finns studier som visar att de olika aktörernas
beteenden och insatser vid sjukfrånvaro har förändrats efter reformerna. Det är
dock osäkert om sjuktalen och/eller sjukskrivningstiderna har påverkats.
