Tre brittiska forskare har på uppdrag av Vocational
Rehabilitation Task Group gjort en policy-orienterad kunskapsöversikt av vilken
evidens det finns om vad som fungerar i insatserna för återgång i arbete.
Gruppen är en sammanslutning med företrädare för brittiska regeringen,
arbetsgivare, fackförbund och försäkringsgivare. Med ”arbetslivsinriktad
rehabilitering” menas allt som hjälper en person med hälsoproblem att stanna
kvar, återvända och förbli i arbete.
Rapportförfattarna noterar i likhet med andra att
det är stor brist på randomiserade kontrollerade studier. Med höga krav på
evidens går det därför inte att dra slutsatser och ge rekommendationer på en rad
områden. Därför har forskarna försökt skapa en syntes av den bästa tillgängliga
kunskapen genom att även inkludera t.ex. kvalitativ forskning och ”best
practice”. Man har således i vissa fall tvingats sänka evidenskraven för att
kunna ge mer heltäckande policy-rekommendationer.
Forskarnas huvudslutsats är att det finns stark
evidens till stöd för tydliga rekommendationer för en bra process för att
stödja återgång i arbete.
-
Återgång i arbete är främst beroende av arbetsfokuserad hälso- och sjukvård och ansvarstagande arbetsgivare. Dessa två nyckelaktörer är beroende av varandra och måste koordinera sina insatser.
- Tidiga insatser är avgörande, eftersom återgång i arbete blir svårare ju längre tiden går.
- Principerna för insatser är desamma oavsett i vilken grad besvären kan kopplas till inverkan på arbetsplatsen.
-
Inom de första sex veckornas sjukfrånvaro behöver anställda arbetsfokuserad hälso- och sjukvård kombinerad med ansvarsfullt ledarskap på arbetsplatsen.
-
Efter sex veckors sjukfrånvaro behöver den minoritet som då har svårt att återgå i arbete, kanske 5-10 %, en strukturerad intervention.
- De långtidsfrånvarande, som är frånvarande mer än cirka sex månader, behöver en intervention som kan hantera de substantiella personliga och sociala hindren, inklusive hjälp med omställning.
Rapportens centrala policy-rekommendationer är
följande:
- Återgång i arbete borde vara en av de viktigaste indikatorerna på hälso- och sjukvårdens prestationer.
- Hälso- och sjukvårdspolitik, kliniska riktlinjer, forskning och tillsyn borde rutinmässigt inkludera återgång i arbete.
- Statlig forskningsfinansiering inom hälso- och sjukvården borde kräva att resultat avseende återgång i arbete tas med i studierna.
- Policy bör inriktas på att övertala och understödja arbetsgivare och hälso- och sjukvårdspersonal i att använda grundläggande principer för återgång i arbete. Ofta är de insatser som behövs ganska enkla.
- Det behövs praktisk och effektiv kommunikation mellan hälso- och sjukvården och arbetsgivarna.
- Metoder som stödjer primärvården behöver utvecklas och utvärderas gällande arbete och hälsa.
- Efter ungefär sex veckors sjukfrånvaro
behövs en inkörsport (”gateway”) som svarar för a) behovsbedömning, b)
vägvisning till rätt hjälp, och c) koordinering av sjukvårds- och
arbetsplatsinterventioner.
Kunskapssammanställningen ger dock stöd för en
strukturerad modell för ansvar och insatser för att stödja sjukskrivnas
återgång i arbete. Den pekar på att framgång gynnas om det blir tydligt när i
tiden olika aktörer ska ta ansvar och initiera samarbete, med ett effektivt
statligt stöd till aktörerna. Denna inriktning prövas i flera länder, bl.a. i
Norge.