VILKEN YRKESINRIKTAD REHABILITERING FUNGERAR?

Som framgått i tidigare blogginlägg saknar vi i stort sett kunskaper om hur man effektivt kan hjälpa sjukskriva tillbaka till arbetet. I en underlagsrapport till kommittén konstaterar exempelvis Per Johansson och kollegor på Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) att det är svårt att hitta ett tydligt stöd i den empiriska litteraturen att arbetslivsinriktad rehabilitering är ett verkningsfullt medel (se kommitténs hemsida). Även om det finns en bred politisk enighet om att förbättra insatserna för återgång i arbete är det således svårt att välja vilka åtgärder som kan ge bäst resultat.

I en ny intressant rapport har de norska forskarna Simen Markussen och Knut Røed använt en stor longitudinell administrativ databas för att undersöka effekterna av alternativa rehabiliteringsinsatser för 345 000 personer som har tillfällig sjukersättning. I alla OECD-länder har personer med nedsatt arbetsförmåga eller funktionsförmåga mycket lägre sysselsättningsgrad är befolkningen i genomsnitt. Allt mer forskning pekar dock på att detta förhållande varken är nödvändigt eller självklart. Resultaten pekar ganska entydligt på att funktionsbegränsningar oftast kan förenas med arbete, och att deltagande i arbetet t.o.m. kan minska risken för att en tillfällig nedsättning blir en permanent arbetsförmågenedsättning.

Forskarna i Norge har utnyttjat det faktum att användningen av rehabiliteringsprogram varierar mellan olika lokala myndigheter. Genom att använda dessa skillnader i praxis kan man visa att insatser som startas tidigt med en återgång till eller placering i reguljärt arbete är mest framgångsrika. Kunskaperna inom arbetsmarknadspolitiken generellt tycks även gäller personer med funktionsbegränsningar, ”Job First” fungerar bäst. Sådana insatser ökar andelen som klarar att gå från sjukersättning till arbete och höjer de genomsnittliga arbetsinkomsterna efteråt. Återgång i arbete gynnas således främst av: tidig återgång i reguljärt arbete, även till subventionerade anställningar.

En snabb insats genom reguljär utbildning kan också vara framgångsrik, men sådana insatser är oftast mycket kostsamma. Däremot förefaller placering i s.k. skyddat arbete, arbetsmarknadsutbildning osv. inte ge positiva resultat. Markussen och Røeds resultat liknar aktuella studier i Sverige (Frölich et al) och Norge (Aakvik et al) som pekar på att traditionell yrkesinriktad rehabilitering har obefintliga eller negativa effekter på återgång i arbete.

Undersökningen visar också att lokala myndigheter som inte strikt prövar rehabilitering före eventuell övergång till en permanent sjukersättning negativt påverkar enskildas möjligheter till återgång i arbete.

Resultaten överensstämmer väl med vad som under senare år visats i randomiserade experiment i USA (”place-and-train-strategy”).

Simen Markussen, Knut Røed, IZA: The Impacts of Vocational Rehabilitation

Frölich, M., Hesmati, A., and Lechner, M. (2004) A Microeconomic Evaluation of Rehabilitation of Long-term Sickness in Sweden

Aakvik, A., Heckman, J., and Vytlacil, E. (2005) Estimating Treatment Effects for Discrete Outcomes when Responses to Treatment Vary: An Application to Norwegian Vocational Rehabilitation Programs