Det har länge använts som argument för att långa
sjukskrivningar är riskabla och att det är viktigt att sätta in åtgärder
tidigt. Men analytiskt går det inte att säga att det lägre utflödet är en
effekt av tiden som sådan. Till största delen borde den vara en effekt av
selektion, sjukskrivna med kortvariga sjukdomar eller sådana som efterhand inte
längre påverkar arbetsförmågan, återgår ganska snabbt i arbete medan personer
med allvarligare hälsoproblem stannar kvar längre i sjukskrivning.
Länge fanns det en tämligen bred enighet bland läkare,
experter och allmänhet att hälsan kunde återvinnas snabbare vid sjukdom om man
stannade hemma från arbetet. I takt med att sjuktalen steg under 1990-talets
slut och 2000-talets början ifrågasatte dock allt fler att om inte alltför
långa sjukskrivningstider i sig kunde bidra till ökade risker för att permanent
lämna arbetslivet, dvs. oavsett vilka hälsoproblem man hade. Inte minst
forskningen om vad som ger framgång i rehabilitering gav växande stöd till att
en tidig återgång i arbete, även om hälsan inte var fullt återställd, gynnsamt
påverkar resultatet.
Vad vet vi då om sjukskrivningens hälsoeffekter? I
mitten av 2000-talet kom flera forskningsöversikter som alla konstaterade att
kunskaperna är ytterst bristfälliga. Statens beredning för medicinsk
utvärdering (SBU) skrev 2003 att sjukskrivning används som den kanske
vanligaste behandlingsformen inom sjukvården men trots det är den vetenskapliga
kunskapen om sjukskrivningens konsekvenser – såväl medicinska, psykosociala och
ekonomiska – mycket begränsad. Kunskapsbristen
är anmärkningsvärd, också med tanke på de stora ekonomiska kostnaderna i
samhället för sjukfrånvaro och förtidspensionering. Negativa konsekvenser kan
vara fortsatt sjukskrivning eller förtidspension, eller att ytterligare
sjukdomar uppstår, t ex depression. Andra tänkbara konsekvenser är påverkan på
karriärmöjligheter, ekonomi, livsstil (rökning, alkoholkonsumtion, motion) och
sociala relationer. De få studier av konsekvenser som inkluderats i översikten tyder
på att sådana effekter kan föreligga och att de varierar mellan olika
individer.
I en rapport av Kristina Alexanderson och kollegor
vid Karolinska Institutet 2005 konstaterades att det i stort sett saknas
vetenskaplig kunskap om konsekvenser av att vara sjukskriven. Det saknas kunskap
om vad som är optimal sjukfrånvaro och om konsekvenser (positiva och negativa)
av sjukfrånvaro. Kunskap saknas bl.a. om vilka dessa ”biverkningar” är, hur
snart de uppstår, hur de kan kännas igen och hur de kan motverkas. Möjliga
negativa konsekvenser är t.ex. passivisering, social isolering, försämrad
arbetsförmåga eller sjuklighet, annan sjuklighet (t ex depression), försämrad
karriärutveckling, negativ påverkan på livsstil (motion, alkohol och tobakskonsumtion,
kost, sociala kontakter), ekonomi och självförtroende. De få studier som finns
visar även att konsekvenserna tenderar att variera mycket mellan olika individer,
en del konsumerar t ex mer alkohol, andra mindre, en del motionerar mer, andra mindre. Vården ska ske ”enligt vetenskap och
beprövad erfarenhet”. Socialstyrelsen har konstaterat att sjukskrivning ska ses
som en del av vård. När det gäller sjukfrånvaro saknas enligt rapporten dessvärre
vetenskap i stor utsträckning och den erfarenhet åtgärder baseras på är sällan
beprövad, i betydelsen utvärderad.
Nu 10 år senare förefaller kunskapsläget i stort
sett lika bristfälligt. En förklaring är givetvis att det är ytterst
komplicerat att genom undersökningar skilja ut sjukskrivningens biverkningar i
förhållande till effekter av sjukdomen, vården och andra faktorer. Olika faktorer samverkar dessutom,
sjukskrivningen kan exempelvis underlätta eller försvåra en läkningsprocess och
den påverkar den enskildes ekonomi, vilket kan ge hälsoeffekter osv. Det är
således svårt att skilja på sjukskrivningens behandlingseffekt och
biverkningar, som också varierar mellan olika individer och typer av
hälsoproblem.
I Karolinska Institutets studier 2011 om kvinnors
och mäns sjukfrånvaro av Kristina Alexanderson m.fl. finns dock vissa resultat
som belyser hur sjukskrivningstider samvarierar med risken att få sjukersättning
resp. med förtida död. Man har följt ca 5 miljoner personer bosatta i Sverige
och delat in dem i fem grupper efter antalet sjukpenningdagar 1995. Gruppernas
sjukersättning följdes upp till 2009 och dödligheten till och med 2006. Resultaten
visar att ju fler sjukdagar en person hade, desto högre är risken för
sjukersättning. För personer med 16–75 sjukpenningdagar 1995 var risken
tredubblad jämfört med dem utan sjukpenningdagar. Sambandet gäller oavsett
ålder, utbildning eller typ av bostadsregion och även efter justering för
tidigare sjuklighet, mätt som sjukhusvård. Det fanns också ett starkt samband
mellan antal sjukpenningdagar 1995 och risk för förtida död under
uppföljningstidens elva år. Detta samband kvarstod även efter att man justerat
för ålder, vårdtid och sociodemografiska faktorer.
I en ny studie har Hanna Hultin och kollegor försökt
att undersöka om korta sjukskrivningar ökar risken för längre sjukskrivning
eller förtidspension, när man tar hänsyn till den bakomliggande sjukdomens
påverkan. De har använt en longitudinell databas som omfattar ca 11 000 anställda
slumpmässigt valda från befolkningen i Stockholms kommun (SPHC) där man över
tiden har följt självrapporterad hälsa, arbetslöshet, sjukdomar osv.
Uppgifterna om korttidsjukskrivning, hälsa m.m. baseras på enkätfrågor. Risken
har beräknats i oddskvoter med logistisk regression. Resultaten visar att personer
som ofta är korttidssjukskrivna har en signifikant högre risk för långtidssjukskrivning,
även efter det att man försökt justera för effekter av ohälsa. Studien pekar
således på att korttidssjukskrivning kan ha negativa effekter på hälsa och
sociala förhållanden som inte beror på den bakomliggande sjukdomen.
På flera andra områden har man kunnat visa att
hälsan försämras av att förlora arbetet eller sluta att arbeta. En rad studier
har visat att personer som drabbas av arbetslöshet får en försämrad hälsa. Det
finns studier som visar dramatiska 50 procents överdödlighet hos arbetslösa. Förtidspensionärer
uppvisar högre dödlighetsrisker, även i sjukdomar som inte är relaterade till
förtidspensionen. I en uppmärksammad studie i Österrike har forskarna utnyttjat
det faktum att rätten till förtidspension tidigarelades 3,5 år i vissa
regioner. Reformen genomfördes i slutet av 1980-talet för att möta stålkrisen
som drabbade vissa delar av landet. Därmed kunde man jämföra hur dödligheten
utvecklades för industriarbetare i dessa regioner efter reformen med andra
delar av landet. Resultaten visar att ökningen av förpensioneringen medförde en
kraftig höjning av risken att dö före 67 år för män (13 %). Dödsorsakerna och
andra data indikerar en tydlig ökad incidens av hjärt-kärlsjukdomar, vilket kan
peka på att pensioneringen medförde ogynnsamma förändringar i livsstilen.Nu när sjuktalen stiger igen är givetvis en fråga om medvetenheten om sjukskrivningens tänkbara biverkningar har minskat bland läkare, experter och allmänheten. Sven Wåhlin har påpekat i Läkartidningen att man sedan länge kräver gedigna studier för att kartlägga ett läkemedels biverkningar inför registring. Likaså ställs stora krav på den medicintekniska utrustning som vi använder. Vad gäller biverkningar av sjukskrivning är läget dock helt annorlunda. De flesta patienter är dessutom omedvetna om risken för biverkningar.
Trots att dessa kunskapsbrister påtalats länge är
forskningen alltjämt alldeles otillräcklig.
Sjukskrivning
– orsaker, konsekvenser och praxis, SBU 2003.Kristina Alexanderson et al, KI (2011) Studier om kvinnors och mäns sjukfrånvaro
Sven Wåhlin, Läkartidningen (2005): Biverkningar av sjukskrivning