I utredningens direktiv (dir. 2010:48) fastslås att
inkomstbortfallsprincipen ska gälla i socialförsäkringarna, dvs. att
ersättningen ska lämnas som en enhetlig del av inkomsten.
Som en konsekvens av 1990-talets statsfinansiella
kris omprövades socialförsäkringspolitiken. Regler och ersättningsnivåer
ändrades för att bidra till stabiliseringen av de offentliga finanserna.
Diskussioner började också föras om betydelsen för arbetsutbud av incitamenten
i försäkringarna och att ersättningen för arbete i relation till bidrag behövde
höjas.
Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har
nyligen publicerat en rapport som analyserar utvecklingen av
socialförsäkringsförmånerna sedan 1990-talet. Rapporten analyserar hur de
nominella och reala nivåerna av olika socialförsäkringsförmåner har utvecklats
sedan 1990-talet och hur ersättningar skulle ha utvecklats om de hade följt
pris- och löneutvecklingen i ekonomin. Dessutom analyseras förändringar av de
reala disponibla inkomsterna mellan 1992 och 2002 för ett antal olika typer av
hushåll med barn, såväl hushåll med arbetsinkomster som hushåll med inkomster
från transfereringssystemen.
De program som ingår i analysen är
föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen,
barnbidraget, bostadsbidraget, underhållsstödet, vårdbidraget och
adoptionsbidraget. Även utvecklingen av försörjningsstödets riksnorm analyseras
eftersom detta yttersta skyddsnät träder in när inkomster från arbete och
socialförsäkringen inte ger individen en skälig levnadsnivå.
Analyserna visar att olika bidrag från
socialförsäkringen utgör en allt mindre andel av de svenska hushållens
disponibla inkomster. Detta beror dels på att förvärvsinkomsterna har ökat, och
dels på att ersättningsnivåerna inte har höjts i takt med pris- och
inkomstökningar.
Flera förmåner har tappat i värde eftersom
bidragsnivåerna har frysts eller sänkts. De förmåner vars ersättningar är
indexerade följer prisutvecklingen (t.ex. föräldraförsäkringen och
sjukförsäkringen). Eftersom inkomsterna har ökat betydligt snabbare än priserna
har stora grupper av befolkningen numera inkomster som överstiger inkomsttaken.
Den faktiska ersättningsgraden blir som en följd av detta i flera av
försäkringarna betydligt lägre än den nominella ersättningsgraden. Ersättningen
i arbetslöshetsförsäkringen följer vare sig pris- eller inkomstutvecklingen. Den
högsta inkomstrelaterade ersättningen har inte höjts sedan 2002, vilket innebär
att arbetslöshetsförsäkringen tappat mer i värde än de andra försäkringarna som
ersätter inkomstbortfall. Analysen har inte en longitudinell design, dvs. den
följer inte inkomstutvecklingen för samma, identiska personer i de olika
typfallen vid olika tidpunkter.
Förändringarna av real disponibel inkomst mellan
olika typfall av hushåll har varit stora sedan 1990-talets början. För hushåll
med arbetsinkomster har utvecklingen varit positiv under hela den analyserade
perioden, främst på grund av högre reallöner men också på grund av sänkt skatt
för arbetsinkomster. För flera av typfallen som saknar arbetsinkomster har
utvecklingen däremot varit negativ i reala termer.
Många har kompletterande försäkringar genom
kollektivavtal eller i form av privata försäkringar, som kan ha stor ekonomisk
betydelse för de försäkrade. Dessa ingår inte i analysen.
Iida Häkkinen Skans Utvecklingen av socialförsäkringsförmåner sedan 1990-talet ISF Rapport 2014:4