fredag 21 mars 2014

SOCIALFÖRSÄKRINGSFÖRMÅNER MELLAN INKOMSTBORTFALL OCH GRUNDTRYGGHET


I utredningens direktiv (dir. 2010:48) fastslås att inkomstbortfallsprincipen ska gälla i socialförsäkringarna, dvs. att ersättningen ska lämnas som en enhetlig del av inkomsten.
Som en konsekvens av 1990-talets statsfinansiella kris omprövades socialförsäkringspolitiken. Regler och ersättningsnivåer ändrades för att bidra till stabiliseringen av de offentliga finanserna. Diskussioner började också föras om betydelsen för arbetsutbud av incitamenten i försäkringarna och att ersättningen för arbete i relation till bidrag behövde höjas.
Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har nyligen publicerat en rapport  som analyserar utvecklingen av socialförsäkringsförmånerna sedan 1990-talet. Rapporten analyserar hur de nominella och reala nivåerna av olika socialförsäkringsförmåner har utvecklats sedan 1990-talet och hur ersättningar skulle ha utvecklats om de hade följt pris- och löneutvecklingen i ekonomin. Dessutom analyseras förändringar av de reala disponibla inkomsterna mellan 1992 och 2002 för ett antal olika typer av hushåll med barn, såväl hushåll med arbetsinkomster som hushåll med inkomster från transfereringssystemen.
De program som ingår i analysen är föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnbidraget, bostadsbidraget, underhållsstödet, vårdbidraget och adoptionsbidraget. Även utvecklingen av försörjningsstödets riksnorm analyseras eftersom detta yttersta skyddsnät träder in när inkomster från arbete och socialförsäkringen inte ger individen en skälig levnadsnivå.
Analyserna visar att olika bidrag från socialförsäkringen utgör en allt mindre andel av de svenska hushållens disponibla inkomster. Detta beror dels på att förvärvsinkomsterna har ökat, och dels på att ersättningsnivåerna inte har höjts i takt med pris- och inkomstökningar.
Flera förmåner har tappat i värde eftersom bidragsnivåerna har frysts eller sänkts. De förmåner vars ersättningar är indexerade följer prisutvecklingen (t.ex. föräldraförsäkringen och sjukförsäkringen). Eftersom inkomsterna har ökat betydligt snabbare än priserna har stora grupper av befolkningen numera inkomster som överstiger inkomsttaken. Den faktiska ersättningsgraden blir som en följd av detta i flera av försäkringarna betydligt lägre än den nominella ersättningsgraden. Ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen följer vare sig pris- eller inkomstutvecklingen. Den högsta inkomstrelaterade ersättningen har inte höjts sedan 2002, vilket innebär att arbetslöshetsförsäkringen tappat mer i värde än de andra försäkringarna som ersätter inkomstbortfall. Analysen har inte en longitudinell design, dvs. den följer inte inkomstutvecklingen för samma, identiska personer i de olika typfallen vid olika tidpunkter.
Förändringarna av real disponibel inkomst mellan olika typfall av hushåll har varit stora sedan 1990-talets början. För hushåll med arbetsinkomster har utvecklingen varit positiv under hela den analyserade perioden, främst på grund av högre reallöner men också på grund av sänkt skatt för arbetsinkomster. För flera av typfallen som saknar arbetsinkomster har utvecklingen däremot varit negativ i reala termer.
Många har kompletterande försäkringar genom kollektivavtal eller i form av privata försäkringar, som kan ha stor ekonomisk betydelse för de försäkrade. Dessa ingår inte i analysen.
Iida Häkkinen Skans Utvecklingen av socialförsäkringsförmåner sedan 1990-talet ISF Rapport 2014:4